Nu börjar han bli bättre, Mille pille, men vi har haft ett par slitiga nätter och dagar. Mest han förstås. Inatt så slog det mej verkligen vad helt beroende han (och de andra tre ockdå) är av mej. Milton hade feber och ont i halsen och kunde inte sova själv i sängen utan bara när jag höll honom. Det är en helt otrolig känsla. Det är ju sånt man hela tiden vet men ibland blir det så påtagligt. Mina barn är mitt allt (och Dan får vara med på ett hörn) vad skulle jag göra utan dem? Har ingen aning om vad jag gjorde innan jag gick dem. Visst är de djävulens åkomma ibland (väldigt ofta) men det vägs upp av allt det bra. Som när man får en helt omotiverad kram av Neo eller någon av Rasmus gulliga lappar eller när Lukas drar något av sina sjuka skämt som bara han och jag förstår eller Miltons sätt att bara se på en. Den blicken säger allt. Jag tror att alla mammor och pappor förstår vad jag menar.

Jag hör hur Malin suckar nu och tycker jag är töntig. Men erkänn syrran, du tycker ptecis som jag. Vad skulle du göra utan Theo?