Ja det kan man verkligen säga. De kan göra en hur lycklig som helst och hur olycklig som helst. Idag smet mina små busar och jag blir ju lika rädd varje gång. Alla bilder som ploppar upp i huvudet! men den här gången var det bägge två som smet så jag var inte lika rädd som när Lukas var borta. Och somvanligt blir det ett j-a pådrag. ringde pappa för att höra om de åkt dit, men det hade de ju inte så han tog cykeln och åkte ut och letade. Jag tog bilen men de var ju ingenstans. Tillslut tog jag Neo i vagnen och tog en tur i Agneteberg. Tillslut fann jag dem där, hos en kompis. De hade bara glömt att säga till mej att de skulle åka dit. Tur att de var oskadda. Man vet ju aldrig med barn, de kan ju vara rätt oberäkneliga. De kunde ju ha fått för sej att åka över stora vägen till Theo eller nåt. Men nu är alla hemma och sover så sött i sina sängar.

Igår var vi en sväng i Ås. Var meningen att vi skulle greja lite med ven (eller vön, som man måste säga om man bor på landet) men det blev det inte mycket av. Vi plockade blommor istället.



Här plockar älsklingen liljekonvaljer..



Se vilken fin bukett =) Lukas skulle absolut ta kort på den =)

Nu får det bli sängen för mej. Har gått i ett idag. Med tvätt, städning, en runda på stan mm

Gó natt på er